Efter föregående tankeexperiment är det ändå lätt att sympatisera med folket: deras rädsla kan man förstå. Frågan är dock om vi vill. Det handlar inte längre om att kämpa emot, det är nästan värre än så. Hur många läsare här håller inte in att de spelar? Rent ut skäms över det?
Många gissar jag på om inte alla. Vi vet redan att problemet inte är i oss, spel är inte barnsligt – det är rätt så uppenbart, speciellt efter allting i inlägget före – men det gamla tänkandet stannar kvar. Vem går fram till flicka på dejten och berättar att en av sakerna du är bäst på är att lira Halo i kalsonger till fem på morgonen utan att somna? Man kan inte generalisera dock. Det finns två typer av oss nördar: den första typiska som spelar för våldets skull: besten som vill döda, och som ser ut att älska spel med, och sedan vi andra – de som spelar för att vi ser likheter i spelet från allt annat alla andra kallar konst. Ingen förväntar sig väl att nörden i kalsonger som spelar för våld, eller den andra som spelar för njutning ska kunna sätta en kula i någon? Våra spel formar vår framtid – filmerna styr vem vi blir: vad de äldre och mer erfarna gör är att tro att vi inte är som de. Om man ska döma ett par generationer av ungdomar så måste man själv förstå att man måste räknas med i ekvationen. Alltså du som vuxen borde kunna kolla på din unge som sitter inkopplat i den okända maskinen som producerar fotorealistiska upplevelser och sedan lita på att han har samma förmåga att hitta barriärer som du hade. Om du inte gör det, så kommer du att misslyckas med att förstå saker, eftersom dina råd inte kommer att funka. Man ska därför bara ge de råd, som man själv kan och skulle kunna tänka sig att följa, annars är de värt skit.Det var likadant under femtiotalet när all ny musik skapade ur gatorna i New Orleans. Rock, Rythm & Blues och Soul; alla blev hatade av vuxna och hyllade av de unga. Barnen sa att de berättade vem de var, att rytmen var vad som spelade roll: de äldre kallade det en synd, satans egna musik, och likt dagens tv-spel och filmer var det anledningen till att idioterna på gatorna var idioter. Barnen från tiden gör nu samma misstag, och vi kommer antagligen göra det igen (med vår femtonåring och hans fotorealistiska Grand Theft Auto ekvivalent), och våra barnbarn med, i oändligheten. Oundvikligt, och konsekvenserna är omöjliga att förutspå; men vi vet att de finns där.
Det finns ett antal sätt vi kan minska rädslan för spel
- Starta bloggar som denna. Ren och intressant fakta för intresserade människor betyder så mycket mer än ett argument med en person. Jag gör detta för att jag tyckte det var värt att starta en sida med en sida av spel som andra missar.
- Var inte rädda med att visa att ni spelar, men begränsa det. Ingen vill höra om era kalsongäventyr, men skulle säkert uppskatta ett lång tal om interaktiv konst.
- Visa de själva någon gång. Starta upp det finaste ni har: SOTC, ICO. Visa de story: Mass Effect 1 & 2, Half Life 2 och episoder, Halo-spelen. Visa de tekniska framgångar: Crysis, Red dead och Killzone 2. Visa de nytänkande: Fable 2, Portal eller Mirrors Edge. Varför inte humor? Eller sorg? Alla är intresserade av saker som gör folk entusiastiska, det lockar som inget annat.
Märker jag att dessa inlägg var intressanta kommer jag att lägga till mer och skriva nyare och bättre.
Vad är vårt tips då? Vad ska man skylla på om inte våldet som är på våra teveapparater? Det har ingenting med spel att göra, så jag föredrar att vi tar det på min andra blogg:
Tvreklamen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar