Det började bli sent, installationen ville inte starta, skivan ville inte läsas - samma opålitliga visa med samma opålitliga dator - men jag var övertygad: jag skulle spela det spelet.
Jag minns den plötsliga attacken av Combine, hur alarmen började tjuta; jag minns den stora tv-skärmen som visade den gamla mannens ansikte och propagandan som strömmade ut ur högtalarna. Sorgsna människor som såg lika ensamma ut, som mannen på framsidan. Snart lärde jag mig vem jag var, jag började sakta förstå varför jag var där jag var - hur jag skulle fortsätta. Mitt namn var Gordon Freeman, den tyste protagonisten; och detta, denna stora värld var min värld, och människorna framför mig var mitt folk: för första gången någonsin fanns det inget tvivel - jag var i spelet. Interaktiv programmering tog ett nytt steg; utan att kämpa med nya teknologier eller ny utrustning lyckades Valve skapa ett spel som gjorde vad ingen annan har lyckats göra och gjorde det bara med hjälp av små förändringar. Hur karaktärerna tittar på dig, följer dig med blicken, ansiktsuttrycken, mänskliga rörelser: allting gav oss för första gången empati, kärlek och glädje i ett spel, interaktion på en helt ny nivå. Spelet hette Half life 2 och ändrade spelindustrin för alltid.
Man kan påstå att Half Life 2 är det bästa spelet någonsin, och då hade man haft fel. Det underbara med HL2 är inte den känslan jag pratade om där uppe, atmosfären i spelet (1984) eller handlingen. Det är just hela övergången: förändringen från ettan till tvåan, för övrigt, den bästa uppföljaren någonsin. Vad som gör den bäst är fortsättningen (Episode 1, episode 2), som händer, vänta på vad som kommer att hända.
Half-Life 2: Episode Two
"Jag blundar och drömmer mig bort. Bort till den vita skogen, till Alyx och till City 17. En värld infekterad av utomjordisk ohyra, död och förstörelse, men samtidigt så olidligt attraktiv, inbjudande och spännande. Jag älskar den digitala kuliss som Valve byggt åt oss, jag vill bo där. Bo i en stor tvåplansvilla med Alyx, skaffa några barn och låta Dog springa fritt på bakgården. Jag har precis bevittnat slutsekvensen i Half-Life 2: Episode Two. Det andra fortsättningskapitlet till världens bästa spel, en fortsättning som flera gånger fått mig att tappa andan". - Gamereactor, Peter Hegevall, 2007
Hela story arken från Half Life universumet är ren briljans. HF2 är ett bra spel, men Half Life världen är bäst. Det är som Hegevall berättar, så otroligt bra att man tappar andan: vad lämnar det kvar? Man sitter kvar som ett fån och stirrar in i slutsekvenserna av spelet. Den gången tre år sedan tittade jag klart på eftertexterna, satt kvar med öppen mun och stoppade snabbt in skiva två, Episode 1. Jag lämnades kvar, denna gången lite mer arg, sårbar; mest för jag inte längre hade möjligheten att trycka in en ny skiva, vad som var kvar var en lång väntan, och vänta gjorde jag.
Nu, tre år senare, har jag väntat igen. Jag har väntat väldigt länge. Ni har väntat väldigt länge. Det är dags, och jag känner det på mig. E3 mässan kommer att bli stor och hela spelindustrin tinglar om det just nu.
...och jag har bra anledningar med.
Uppdatering:
Det visade sig att jag antagligen hade fel
"To ask questions about how close we all came to dying, or to ask
futile questions about the previously announced E3 ***PORTAL-2-THEMED-FOR-GOD'S
SAKE*** surprise..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar